Hur den rådgivande chefen blev en coachande ledare

Ann-Louise Järvling gick från att vara sakkunnig expert till att bli ledare för ett team, men hennes expertis blev en flaskhals eftersom hon hade alla svaren. Hon fick sätta sig i träning och lära sig att luta sig tillbaka, lyssna mer och låta medarbetarna ta plats. Nu är det hon som ställer frågorna. 

Ann-Louise Järvling har en udda passion: att jobba med försäkring inom bilbranschen. Hon är produktutvecklingschef på If och jobbar med motorförsäkringar i partnersamarbeten med bilbranschen. Ann-Louise har ägnat sig åt sin passion i över tjugosju år. För fyra år sedan gick hon från sin specialistroll till att vara ledare. Förutom att leda ett team på nio personer fördelade på tre orter, går hennes jobb mycket ut på att ha externa kontakter med personer inom bilbranschen. Hennes ledarutmaningar har bland annat handlat om att kliva ur expertrollen, som den som har alla svar, för att istället katalysera fram sina medarbetares kompetens och driv.
– När jag tog det här jobbet för fyra år sedan var jag specialist, precis som mina medarbetare är nu. Jag satt inne på väldigt mycket kunskap, vilket gjorde att det var väldigt lätt för alla att vända sig till mig för att få svaren. Jag var också så intresserad av att hjälpa till, så jag skulle säga att jag var extremt framåtlutad vid ett typiskt avstämningssamtal eller medarbetarsamtal. Det gjorde att medarbetarna förstod att jag var intresserad, men det var nästan ”attack-stil”. Det var jag inte riktigt medveten om. Jag ville ju så gärna hjälpa till! berättar Ann-Louise.

När Ann-Louise Järvling gick Tuff ledarskapsträning Steg 1 fick hon många insikter om sitt ledarskap.
– Jag insåg under kursen att hjälpa till gör man inte på det sättet om man är ledare. Det gör att jag tar mandat från medarbetarna, snarare än att ge mandat. Jag lärde mig dels hur jag ska förhålla mig till medarbetarna, att jag inte ska vara deras mamma. Jag blev mer laid back och kunde få ett bättre resultat av medarbetarna genom att ställa frågor till dem, berättar hon.

Ny arbetssituation 

Ann-Louises väg till att vara en coachande ledare och att bygga ett mer självgående team gick inte över en natt.
– Det går inte att komma hem och tro att man kan coacha direkt. Det tar ganska lång tid att ställa om ett team, som dessutom inte hade valt mig som ledare. Några var lättare att börja coacha tidigt och några behövde längre tid på sig. Men nu när det har gått två och ett halvt år känner jag att jag har en helt annan arbetssituation. Jag är nästan inte alls involverad i detaljfrågor längre. Mina medarbetare är mycket tryggare och mer kapabla i sitt sätt att hantera sina egna frågor. De behöver inte vänta på mig hela tiden, utan de löser det själva. Innan var jag en flaskhals, jag och IT-avdelningen. Och det var inte så roligt att inse det. Men det gick ju att göra något åt det. Jag har alltid haft viljan att förbättras och förändras, men det blev så himla tydligt på kursen hur mycket det finns att lära, berättar Ann-Louise.

Träningen en hjälp i svåra situationer

Ledarskapsträningen har varit ett stöd inte bara i medarbetarsamtal där hon behövt ge tuff feedback, men även i svåra situationer och utmanande samtal.
För en tid sedan uppstod några stökiga situationer och samarbetssvårigheter med avdelningar som Ann-Louises team jobbade nära.
– Till slut var jag tvungen att gå in och ha det där samtalet som ingen annan ville ta, med en person som var väldigt tongivande i situationen. Jag fick modet att göra det och insåg kraften i samtalet. Att man inte ska vara rädd att ta det där samtalet, även om det är ”uppåt” i organisationen. Samtalet fick en enorm effekt, berättar Ann-Louise Järvling.
– Det som gjorde att jag lyckades var att jag satte mig i den personens sits, och förhöll mig helt neutral. Kom inte med några pekpinnar. Under vårt samtal fick jag feedback på att det var bra att jag tog upp det som inte funkade. Det har lett till ett bättre samarbetsklimat, berättar Ann-Louise.
– Det jag lärde mig är att jag inte behöver vara så himla rädd. Det ska mycket till innan människor inte vill ha den här typen av feedback, eller inte kan ta det. Sen kan det ju vara så att personer inte vill ha feedback och blir arga, det har jag också varit med om. Och sen har det ’klonkat’ två månader senare. Då har de kommit tillbaka och sagt ’tack, vad bra det här var, vad glad jag är att du vågade’. Men jag kan inte bara ge en massa feedback, jag måste ju verkligen vara intresserad av den här personen på riktigt. Sen kan jag ge feedback. Och den förmågan har jag nu, säger Ann-Louise.

Som ledare är Ann-Louise Järvling nu mycket tryggare och tydligare i sin roll. Hon är bättre på att inte ta över, utan låta medarbetarna komma fram till svaren själva.
– Det har varit en hektisk höst, men jag har aldrig varit så lugn som jag är nu, avslutar hon.