Ni måste fixa en ny vårdavdelning NU! | Tuff

Karin Tenelius Karin Tenelius november 26, 2020

På vår första fysiska afterwork sen i mars råkade min kollega Lotta nämna att hon i somras hade överhört ett intressant samtal mellan två av sina vänner som jobbar på två olika vårdenheter. De utbytte erfarenheter av hur det hade varit i inledningsskedet av pandemin under våren när deras respektive verksamheter; en vårdcentral och en sjukhusavdelning snabbt behövde ställa om. Det som fångade Lottas intresse var deras berättelse om vilket enormt engagemang som uppstod och vad det ovanligt stora handlingsutrymmet åstadkom. Jag blev så intresserad att jag bad Lotta att ordna ett Zoommöte med den ena av hennes vänner, hon som är överläkare på ett sjukhus, för att få höra mer.

– Det var ju inte så att alla fick helt fria händer, det fanns ett ramverk där uppgiften bestod i att snabbt ställa om en vårdavdelning för att kunna ge bra vård åt ett stort antal Covid19-patienter, säger läkaren som vi kan kalla A eftersom det ska till en del förankring i hennes organisation om vi ska använda hennes riktiga namn.

A är en erfaren överläkare, med lång erfarenhet, som arbetar på ett sjukhus där ledarskap och organisation fungerar väl. Trots det blev alla förvånade över det enorma engagemang och den intensiva aktivitet som uppstod när medarbetarna fick ovanligt stort handlingsutrymme frihet att lösa alla praktiska problem. Kreativa initiativ togs som att instruktionsvideor skapades och PM skrevs för att sprida viktig information av personer som inte fått uppgiften av någon chef eller att det låg i deras vanliga arbetsbeskrivning. Det bara hände utifrån att det behövdes. Snabba, informella beslut om att ta ner väggar och flytta dörrar, kunde fattas med mer handlingsfrihet och okonventionella lösningar kunde användas.

”Den rädsla vi befarade skulle kunna resultera i sjukskrivningar kom också på skam; samarbetsanda och entusiasm var det som präglade atmosfären trots det utmanande och skrämmande i situationen.”

– Att ställa om en avdelning är en stor process, jag tror alla inblandade häpnade över hur mycket som kunde åstadkommas på så kort tid, om man jämför hur lång tid det annars skulle tagit. Nu är vi ju intresserade av vad vi kan dra för lärdomar av det här när vi upplevde denna stora entusiasm. Klart att det är intressant att se hur vi kan bibehålla det. I vanliga förändringsprocesser kan det ju lätt uppstå missnöje, nu var alla så nöjda med det vi åstadkom tillsammans. Den rädsla vi befarade skulle kunna resultera i sjukskrivningar kom också på skam; samarbetsanda och entusiasm var det som präglade atmosfären trots det utmanande och skrämmande i situationen.

”Det blev ett riktigt teamarbete och några av orsakerna vi talat om är att en del prestige las åt sidan och slutade vara hindrande.”

– Vad är det ni tar med er när ni nu kan utvärdera? undrar jag.
– Det blev ett riktigt teamarbete och några av orsakerna vi talat om är att en del prestige las åt sidan och slutade vara hindrande. Sjuksköterskorna talar om att läkarna var mindre splittrade och mer närvarande vilket gav en trygghet i deras tillvaro. Kanske kan ännu mer tillit ges till medarbetare och en del processer förenklas, säger A.

Min reflektion efter att ha talat med A, är att krisläget i kombination med större handlingsfrihet skapar en känsla av ”det hänger på mig” som gör att all den här kapaciteten frigörs. Jag vet ju också att det kan skapas utan krisläge. Det räcker med ett konsekvent ledarskap där uppgiften, ansvaret och befogenheterna i större grad läggs till de som ”är” verksamheten. Hoppas bara att de som sitter högst upp i vårdpyramiderna har sett de här fenomenen, och drar lärdomar av dem, precis som A och hennes kollegor gör nu.