Om gluggar och konsten att lyssna

Marina Marklund Marina Marklund maj 20, 2020

Min jobbtid under våren (och kanske i höst och in på nästa år) går mest åt till att stötta chefer och ledare att hålla humöret uppe hos sina medarbetare, hålla ”produktionen” i gång. Stor del av min andra tid går åt till att hantera mig själv. Jag känner knappt igen mig. Känner mig dyster och nedslagen, hittar inte min lust eller kreativitet, hittar inte min vanliga framåtanda mer än i små gluggar av tillvaron.

Gluggarna ger mig en skjuts framåt, tröst och får mig att igen komma i kontakt med känsla av tillhörighet och gemenskap. Gluggarna får mig att känna mig mer OK, mindre som ett UFO.

I en glugg orkar en medmänniska att lyssna, utan att trösta, peppa, motivera. I en glugg står en medmänniska ut med att jag ”inte kommer framåt” utan låter mig få vara där jag är.

I en glugg slipper jag höra … Ja, men…. Vi tillhör de priviligierade… Tänk på alla som…

Vad behöver du för att ta dig samman… Det finns något positivt i detta… På andra sidan pandemin har vi säkert lärt oss…

I en glugg orkar en medmänniska med att göra INGENTING, annat än att LYSSNA.

Det är nog det min jobbtid går ut på, att stötta och träna chefer i att lägga sina vanliga styrkor på hatthyllan ett tag och träna sig i att vara modiga nog att inte gå in i ”föräldra”/chefsrollen och försöka peppa trösta eller motivera någon att ta sig från dyster kverulant till möjlighetsorienterad optimist på något annat sätt än att LYSSNA, spegla och bekräfta hur det är och känns just nu.

Att lita på att den kortaste vägen till något nytt läge är att få acceptans av någon som kan erbjuda sig att LYSSNA – på riktigt.

Att erbjuda en glugg i tillvaron.