Att ta tjuren vid hornen | Tuff Ledarskapsträning
En av mina bästa vänner, Magnus, ska gifta sig. Visserligen för andra gången, men ändå, en svensexa hör ju till. Jag tar kontakt med några av hans andra vänner av manskön (känns för övrigt väldigt förlegat att man delar upp sig könsvis vid de här tillställningarna – men det är ju en annan historia) och vi träffas allesammans för att planera det hela. Redan när vi träffas vid första tillfället känner jag något slags motstånd. Jag blir flamsig och okoncentrerad och vill bara ha det överstökat. Jag skyller det på att jag sällan trivs i större sällskap av bara män och att vi redan gjort en svensexa för honom för tjugo år sedan osv. Men det är egentligen något annat som skaver, något jag inte kan sätta fingret på.
Planeringen hamnar till slut i stort sett på en person, Stefan, som blir ansvarig och vi andra stöttar upp och tycker till om organiseringen. Det är i kontakten med Stefan som det går upp för mig vad det är exakt som känns olustigt. Stefan tillhör Magnus familj, en familj jag har alltid varit väldigt välkommen och känt mig uppskattad i. Stefan har, i alla fall som jag uppfattat det, haft en ganska stormig relation till sin pappa under åren. Jag själv däremot, har alltid haft en väldigt varm och öppen relation till hans pappa och jag inser att jag länge varit orolig för att Stefan ska se mig som en konkurrent – nån som lägger beslag på hans pappa. Att det är jag och hans pappa som har så kul som en pappa och son skall ha, ungefär. I mitt bakhuvud har det alltid funnits fantasier om att Stefan är sur på mig för det, jag tänker att det skulle jag nog varit om rollerna var omvända, men jag har aldrig vågat fråga honom om det stämmer.
Så kommer då dagen för svensexan. Allt går enligt plan men känslan av o-fokus har mig fortfarande i sitt grepp. Jag svansar kring Stefan hela dan och försöker vara skojig och smart. Senare, under middagen, hamnar vi snett emot varandra och jag inser att det är nu eller aldrig! Jag tar ett djupt andetag och frågar om det är okej om jag tar upp något som kanske är lite känsligt… Det gick bra. Vi får till ett bra samtal om oss och våra respektive roller i hans familj och jag får bekräftat både att jag kanske till viss del haft rätt i mina misstankar, men också att situationen är helt annorlunda nu. Deras relation är bra, det har den varit länge, och Stefan kan verkligen uppskatta det jag och hans pappa har. Puuh, kvällen klarnar upp, jag kan ha kul och livet känns lätt.
Varför gjorde jag inte det här tidigare, frågade honom? Det har ju gått rätt så många år. Ja, jag vet inte. Kanske är det svårt att sortera i känslor kring andra människor när vi är i grupp. Vi känner så mycket olika saker och vi kanske behöver skärma av lite för att komma framåt. Men kanske skulle vi ibland ha mycket att vinna på att stanna upp och känna efter vad det är som skaver, sätta ord på det och våga säga något. Ta tjuren vid hornen.
Förmågan att säga som det är, är helt avgörande för om vi vill vara bra ledare
Jag tror också att förmågan att säga som det är, är helt avgörande för om vi vill vara bra ledare. Våga nämna det diffusa och kanske onämnbara – lyfta fram saker i ljuset. Både om du vill få andra att växa men också för att ge dig själv en chans till arbetsglädje och kreativitet.
